måndag 18 november 2013

Öringdans i Solnedgången!

Det tycktes vara en god idé på morgonkvisten att slinka in i flytoverallen för dagens granittrampande Öringjakt. Men redan efter 10 minuters skogspromenad så börjar jag ångra mitt val och dagen blev inte svalare. Men snart skymtar ett pärlband av vattenstänkta stenar mellan trädkronorna.


Det ångar ur alla öppningar på overallen men nu kan jag äntligen känna vind och vattenstänk i ansiktet.
Jag har redan bestämt mig var jag skall lägga mitt första kast. En sten där det rör sig lite extra, där det skvalar över, backar tillbaka och snurrar så där lite pulshöjande.
Heksen smeker så där förfriskt nära att jag förväntar mig att fastna i något och det gör jag.....en Öring!

Fantastiskt, han är inte stor men det är ändå en Öring. Han sprattlar av så där snyggt framför mina fötter så jag slipper bråka med han i onödan. Jag står som lite förstummad en strund och bara ler.
Gött! tänker jag och smeker iväg ett lika stiligt kast mot samma sten. Det blir en blixtsnabb dejavukänsla, allt sker i en exakt repris förutom att denna raggare gapade mycket större. Det blir peangoperation.

Dagar som detta växer inte på en kustvandrande lycksökares träd det vill jag lova. Det kan bara avslutas på ett sätt. En något spralltig Öringdans i solnedången, den bjuder jag på!


Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!