söndag 15 december 2013

Lax i Vättern !

Det har gått några år sedan Landlaxen jagades från Vätterns karga bergsklippor. Efter ett otal kusträder i jakten på silver utan resultat även här kunde jag inte hålla mig längre. Många resor har det blivit med lika många bomturer för de flesta av oss.
Sett fisk har vi gjort, tappat fiska har vi också gjort och det kan vara bra frustrerande att stå vid sidan om när andra drillar fisk utan att ens få känna ett litet naffs.

En och en halv dag hade redan förflutit och slentrianvevandet hade tagit över sedan timmar tillbaka. Friman var inne och kokade glögg, Mattläggarn  satt som i dvala och suttade lika automatiskt.
-Nä, Nu skiter jag i det här, ett kast till sen går jag in i värmen gnisslar jag lite surmulet. Ingenting händer nu heller. Jag lyfter kastdobben och utan att ens tänka på det drar jag ut ett kast till....
-Bannelse, jag skulle ju gå upp.....oppoppopp...jaja ett kast är ju alltid ett kast.

Plötsligt segnar hela redskapet in i en nigning.....Jag har varit för ivrig förrut så nu pratar jag högljutt med mig själv....
-Lugn och fin tills du känner tyngden i fisken...Lugn och fiiiiin, spöt bockar och ett tungt knyck då lyfter jag spöt.
Jag kan knappt tro det är sant, så nära att ge upp, så nära att det inte blev ett kast till!
En riktigt stark Lax hoppar frenetiskt ute i vågorna och jag bara står och flinar. Efter en något spännande landning i form av en enhandstailing med spöet i andra handen så ligger han till slut på land. Min första Landlax från Vättern, vilken känsla, hela jag blir lugn.

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte sluta fiska nu (konstigt). Nu står jag med ett belåtet flin i hela ansiktet när Friman kommer ut igen, Han blir lika glad som jag. Det tar 3 sekunder så står han och suttar bredvid mig. Nu vet vi ju båda två att det betyder inte alls att det finns fler Laxar som är huggvilliga därute just nu. Men nu har man fått olja i maskineriet igen och orkar nöta en stund till.

Det rycker till i min lina, jag titta efter Frimans lina men ser den inte.
-Vart har du linan Friman, ligger du över mig eller jag över dig? Frågar jag. Han tittar lite fundersamt.
-Inte alls jag har min åt det hållet!
Det rycker till igen.....
-Då har jag nog fisk som är på o petar konstaterar jag och innan jag avslutat meningen tyngs spöet ännu en gång.
Helt skandalöst, vi hojtar om vart annat och vet knappt vart vi skall ta vägen. Som barn på julafton i princip. Vid det här laget har mörkret börjat lägga sig och fisket avslutas med en så nöjsam känsla med tankar som.
TÄNK om jag inte hade tagit det där sista kastet, TÄNK om jag inte slentrianmässigt i en invand rörelse suttat ut ett kast till!
Ja ni vet ju hur det är.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!


måndag 18 november 2013

Öringdans i Solnedgången!

Det tycktes vara en god idé på morgonkvisten att slinka in i flytoverallen för dagens granittrampande Öringjakt. Men redan efter 10 minuters skogspromenad så börjar jag ångra mitt val och dagen blev inte svalare. Men snart skymtar ett pärlband av vattenstänkta stenar mellan trädkronorna.


Det ångar ur alla öppningar på overallen men nu kan jag äntligen känna vind och vattenstänk i ansiktet.
Jag har redan bestämt mig var jag skall lägga mitt första kast. En sten där det rör sig lite extra, där det skvalar över, backar tillbaka och snurrar så där lite pulshöjande.
Heksen smeker så där förfriskt nära att jag förväntar mig att fastna i något och det gör jag.....en Öring!

Fantastiskt, han är inte stor men det är ändå en Öring. Han sprattlar av så där snyggt framför mina fötter så jag slipper bråka med han i onödan. Jag står som lite förstummad en strund och bara ler.
Gött! tänker jag och smeker iväg ett lika stiligt kast mot samma sten. Det blir en blixtsnabb dejavukänsla, allt sker i en exakt repris förutom att denna raggare gapade mycket större. Det blir peangoperation.

Dagar som detta växer inte på en kustvandrande lycksökares träd det vill jag lova. Det kan bara avslutas på ett sätt. En något spralltig Öringdans i solnedången, den bjuder jag på!


Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

måndag 14 oktober 2013

Dags att lämna in!

Tiden är ute!
Min tid på öjn har förbrukats för denna gång. Jag lutar mig tillbaka för att nyansera det jag varit med om och vad jag skall tänka på nästa gång jag är på besök.
Solen värmer vårlikt i den ljumma vinden, tankarna spolar fast forward in på 2014, blåsippor och björklöv som musöron.
Men nu är nu och tiden hinner gå tillräckligt fort ändå resonerar jag och drar på en sprall som biter så där knepigt att jag måste trixa lite för att ge han friheten åter.
Sista timmen trampar jag rätt in i ett stim med Formel 1Öringar: det brakar loss i alla hörn och kanter fisk här och fisk där. De hoppar av, missar och följer efter. Sen blir det sådär tomt och allt skådespel från platsen är ett minne blott.
Mina vadarskor däremot, dom har inte glömt alla kilometrar över granit och pall. Dom klarade ännu en resa men nu är dom färdiga för evigheten och skall ömsint tackas för den tid de givit mig ett stadigt grepp om underlaget. Även fast de så sakteliga tappat fästet med tiden precis som vi på ålderns höst tacklar av i något lugnare tempo.
Nu får jag jaga GranitÖring resten av året.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!


fredag 11 oktober 2013

Himlen Brinner!

Vinden mojnar och vrider om, sammalika scenario utspelar sig som från fjolHöst. Fisken kliver in i ett töcken av obeslutsamhet och stalker beteende...de finns här men bara puttar och följer.

Jag orkar inte klättra och springa ikring mer, neoprensockorna tittar snart ut genom vadardojjorna.
Några färgglada hanar tar dock ett så distinkt beslut att jag tappar vevhandtaget i huggen. En virvelvind hoppar av på fullt utkast.
Himlen bjuder dock upp till skådespel. Fantastiska färjer nyanserar sig i ett glödande inferno.
Vad hittar man på imorgon tro?
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

torsdag 10 oktober 2013

Nyanser i brunt och mörkrött!

Egentligast är en förklaring långt överflödig!
Tiden går i höstens fotspår, till och med himlen vill replikera höst.
Gårdagens livfulla harrkvarter har bytts ut mot tveksamma följare och bristfälligt vågskvalp, lika motspeglad  som Yang är mot Ying. Det är egendomligt vilken påverkan detta med väder och vind  verkar ha egentligen.

Men jag har inget val, min tid är begränsad här på öjn, jag kan bara sutta och sutta så länge kastarmen håller och bilen brummar på. Men vad gör väl det egentligast, att bara vara här är en själslig bummulstuss i sig.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

onsdag 9 oktober 2013

Sista Minuten!

Ibland måste man bara bestämma sig!
Dagarna blir kortare och kortare, några snabba sms......"kan sms bli snabbare än snabba" ja, inte vet jag, men har man alerta individer på andra sidan nollekvationen så tar det ingen tid alls att bestämma, boka, packa och sitta i bilen.
Jag slumrar till på kvällsfärjan över, det rycker, gnider , plaskar och fräser i vågorna. Någon ropar högljut......jag fumlar runt för att se vem av polarna som har fisk på! Men inte var det någon drillning som var på tapeten, det är kapten som vänligt talar om att vi har kommit i hamn.......Frisk luft, vågor, klart vatten, havsörn och pallkanter.....
Jag är åter på ön med piskande Öringspolar och sköna kvällsvyer och visst biter det i skummande bränningar och virvlande bakvatten.
Imorgon en ny dag med nya kast som ingen vet vad de för med sig!

Ps/ Träffad två trevliga Gutar På eftermiddagskvisten, de enda fiskande på hela dagen faktiskt, missade dock att komma ihåg deras namn, skitfiske på er :-)  /Ds 


fredag 4 oktober 2013

Tid ! En bristvara !

Dagar kommer och dagar går!
Ena stunden kommer det över mig att uppdatera bloggen, innan jag hinner vända ryggen åt andra hållet är det som bortblåst, nya saker måsta styras upp.
Hong Kong-resor, Tyfoner och och Sönderskurna fingrar stoppar allt vad fiske innefattar. Jag har egentligen inte fiskat sedan Glomma. Gotland stod på tapeten denna helg....inte kan jag åka dit med en ihopklistrad hand och jonglera med de starka silverfiskarna.

Nä det får nog vänta en vecka eller två, för inte kan det väl bli en bomhöst till Gotland i år? Nåja, när allt kommer ikring och tristessen gör sig påmind så får man backa tillbaka till det som varit.
Stridbara Öringar och Harrar och så klart.....den Gröne!


måndag 16 september 2013

Den Gröna faran !

Det finns gott om flugmönster men det verkar som om det i dags datum bara finns 2 Gröna Faran. Gösta Larsson som är far till den första vilken jag inte visste av innan jag kluddra ihop min egen design.
Nu finns det egentligen inte någon direkt likhet mellan flugorna förutom den gröna färgen. Men en sak är säkert, det fungerar riktigt bra. Kanske borde jag fundera ut ett unikt namn till min kreation?

 
Nu är det ju så att denna fluga inte kan eller snarare sagt bör inte fiskas på traditionellt nymfvis eller torrt som ni kanske förstår. Nej det krävs lite andra tankar bakom denna förförelse. 

Den skall fiskas snabbt! Forsnackar med bra drag i vattnet. Från ankelhöjd till midjan, ja till och med djupare bara det drar bra i vattnet. Fullt utkast i 45 graders vinkel nedströms men stram lina och låta flugan pila snett in i strömmen.

Det är inga snälla hugg, det smäller bara på....pang! Det är nog sättet den fiskar som inte ger fisken en chans att fundera så mycket på vad som brinner förbi. Kanske ska den döpas till något snabbt?
 
Jag får nog fundera lite på det.

söndag 1 september 2013

I Glomma bland Harr o Öring !

Det är åtta år sedan jag sist blötte flugan i Glomma Älv. Tiden går fort.
Då en mer oerfaren flugviftare än idag men med samma längtan och förväntan av ett rinnande vatten förbi den svenska landsgränsen.
Det är något speciellt med rinnande vatten, torrflugor och vakande vild  Harr och Öring. Spänningen att följa flugans lugna flykt på ytan över StorHarrens djuphål kan vara riktigt nervpirrande. Jag kan dock ha ett otåligt sinne  mellan varven, tar inte fisken är jag inte sen att knyta på lite allt möjligt på tafsen.
På min första resa till Tjuonajokk så hade jag lite knasiga ideér vid bindstädet. Då mina fiskebröder knöt på superpuppor, myror och Europa 12:or så laddade jag med min egen kreation som de andra så småning om började kalla "Gröna Faran". Denna lite udda HarrFluga visade sig vara otroligt effektiv om den fiskades rätt.
 
Frågan var om den skulle vara lika fångstgivande i den Norska Glomma Älv?




tisdag 16 juli 2013

Fisk på Burk!

Ja, nog grävs det en hel del i draglådor och flugaskar om vart annat. Men det är en tid av sol, värme och grillkvällar, jag har inte samma lust att kliva upp i ottan för att jag mig svettig för en trött regnbåge. Näe, även fast jag snokat reda på lite udda p&t vatten inte allt för långt bort så tar det emot.

Fisk på burk ute i det fria är det närmsta jag kommit på länge. Vi får väl se vad som kan tänkas dyka upp inom snar framtid.

torsdag 30 maj 2013

Ljustorpsån !

En något intensiv jakt på den sista HavsÖringen för säsongen tar sin början. Ett sent besök i de norrlänska slingrande strömmarna lockar i det vårtidiga sommarvädret. Trädens färger så här på våren ger oss ett par extra nyanser av grönt. Det känns mjukt och pånyttfött på något vis, även doften en tidig morgon eller sen kväll är även de bara sig själv så här års.



Sanden glimmar guldbrun i krökbankarna av solens glada humör och nog tycker jag att ljudet från skogens invånare är lite extra glatt denna dag. De något mindre invånarna under ytan ger sig till känna. Han är inte hälften än dubbelt så stor som flugan så det darrar knappt till i klingan när han biter på. Jag har överklassat mig brutalt denna dag!




Ytterligare en lite parvel ger mig ett tecken på att reproduktionen verkar fungera i Ljustorpsån vilket är glädjande. Solen stiger och biter på så det börjar bli både varmt innaför rocken och svida en del på naket skinn. Det är nog dags ett ge sig, även fast det skär lite i mig.

Jag kan inte förmå mig att bara ge mig av för ett abrupt avslut på Vårens HavsÖrings tour. Nej jag lär nog sätta mig ner en stund för att insupa en stund av det som ger så mycket förnybar energi för själen.

Funderingar tar sin början, vad skall man hitta på i sommar? Vilka vatten skall besökas och hur skall man förvalta den tid man har till sitt förfogande. Många frågor kräver svar.
Nya äventyr väntar och en något intensiv jakt på den sista HavsÖringen för säsongen möter sitt slut.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

fredag 10 maj 2013

Somliga går i trasiga skor !

Meter efter meter avverkas i skiftande terräng och underlag. Man undrar ju lite ibland hur många mil man trampat i ett par vadarsakor. En sak kan man i alla fall vara förhållandevis säker på. Om man avverkar merparten av dessa mil på kalkstensbruten kust så kommer hållbarhetstiden att förkortas avsevärt.

Men vad gör egentligen det då man strosar runt i en fantastisk natur, ginklart vatten och när en och annan silverpjäs bestämmer sig för att bataljera kompositklingan.
Kenta med Blanking
Det är så vackert att till och med Molnen gör tummen upp!

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

torsdag 2 maj 2013

Plötslig Explosion!

Ett sista kast sen går jag vidare....
Ett sista kast, det var det som avgjorde. Duns! En svårdefinierad stöt fortplantar sig från krokspets till korkhandtag. Brytande vågor brukar trycka till på det viset om du har spunnen lina som suger åt sig vatten.

Photo by Kent
Men något väcker min misstanke och blicken fångar en U-format böjd Öring mitt i ett vågbryt. Bet han verkligen? Jag lyfter spöt och en tung och slingrig kamp påbörjas. En mycket vacker ÖringsHane får gå åter i det fria och läka sina fenor efter höstens lite heta åbestyr.

Något händer mitt på dagen, det fullkomligt exploderar med neopren och goretex längs kusten. Vi som känt oss något sånär ensliga i 3 dagar. Nu finns De överallt! De förresten, vi är ju egentligast en del av den främmande skaran men ändå. Var vi än styr vår kosa så ser vi solglasögonbeprydda mössmonster innanför varje vindruta vi passerar.

Det gäller att vara uppe med tuppen imorrn om man skall vara först på plan :-)
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

onsdag 1 maj 2013

Lika barn leka bäst!

Tårna fryser fortfarande, vissa andra delar på kroppen klagar högljutt om vattennivån överstiger lårhöjd. En och annan vårfrusen tratthatt biter i men det är inga huggsexor som serveras i ginklart vatten. Vi provar outforskade marker men resultatet är skralt samma lika.
Färgnyanserna på draget är kusligt lika jägaren själv, om det i sig har en betydelse kommer nog homosapiens inte klura ut de närmaste veckorna. Vi vankar in och ut för att tina upp tår och andra vitala delar.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!


måndag 29 april 2013

Något stelt!

Det känns tydligt att vintern hållit ett fast grepp om Östersjön. Så här års brukar inte tårna domna bort i vadarskorna. Det kan nog tänkas att Öringarna känner av densamma något likstela omgivning i klykor och språng.
Det dröjer till sen eftermiddag innan det hojtas lite lågmält vid min sida. -Nu är det fisk.....
Kenta drillar in en stridbar fisk till kanten för smärtfri frigivning.
Jag själv får även min del av kakan några kast senare. Kvällen lägger sig och morgondagen kommer närmare i sällskap med en singel malt.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

söndag 21 april 2013

Äntligen Kust!

Vi är långtifrån först upp i ottan. Nu är det liv och lust i skärgården bland vassruggar, skrakholkar och bergsknallar. En symfoni av darrande strupar och tutande blåsintrument ackompanjeras av en något rasslig 2 taktare från 1982.
Mycket mer än så hände inte denna dag, 9 timmars nötande gav inte ett enda darr i linänden trots att vinden tilltog och vattnet steg. Så kan livet för en havsöringsfiskare te sig. Belöningen är en bränd snok och vetskapen om att det inte kan gå sämre nästa
gång.

Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

fredag 19 april 2013

I Kikaren!

Det man inte har i sin närhet trånar man ofta efter, när men sedan har det utanför farstukvisten trånar man efter det som fanns i ens närhet förut.

Innan jag flyttade upp till tjockhult sa vi ofta ”tänk om vi ändå bodde i sthlm, då kunde vi göra det och det och det, gå på koncerter var o var eviga dag, äta på all världens olika restauranger ” osv. Har jag utnytjat det? Knappast till fullo, än mindre ju längre tiden har förflutit.  
Fiske efter Gädda och Abborre är för längesedan ett svunnet kapitel för mig men HavsÖringens mystik och svårflörtade lynne har triggat och haft mig i sitt totala våld ända sedan den första landade fisken avkrokades.
När jag sedan upptäckte Gotland så fanns ingen återvändo. Tänk om man bodde där, då skulle jag fiska mig krokig i ryggen och stel i lederna av kyla och vind. Min första resa för länge sedan gav mig jackpot o det bestämdaste, en otroligt välnärd Öring utmanade min dåvarande amatörmässiga klinga och erfarenhet. Idag hade jag utan att tvekan släppt densamme friheten.
Vi växer och lär oss och skall föra vår mognare kunskap vidare är mitt motto. Denna fisk är fortafarande min triumffisk och dessa ser man alltmer sällan längs med alla våra kuster, ge dem friheten åter. Idag är det inte lika lätt att lura öringarna inte ens på Gotland.
En blogg jag följer mer eller mindre slaviskt är Nicka Hellenbergs. Nicka komponerar ord och meningar lika förtrollande säkert som han flaxar runt med trumpinnarna i alla väderstreck under sina seanser bakom pukor, kaggar oh cymbaler.  Han har det jag trånar efter, samtidigt trånar han lite efter tex Gäddfiske i ostlig skärgård har jag förstått. Nu har ju Nicka många andra sköna inslag i sitt fiske vilket jag ännu inte har lyckats funnit ro för, även fast det i hans ord ter sig så fantastiskt skönt och avslappnande. Men jag kanske kommer dit en dag jag också.

Det här får mig att undra, skulle jag också börja längta lite efter välgödda raspgomar om jag bodde på Gotland och hade Öringfisket så nära inpå? Borde jag kanske prova på det?

Nu kan jag se Gotlandskusten i tubkikaren, gudingar och ådor, gravänder och blåsippor, 6 månaders väntan av bitande kyla och isbelagda vikar är snart över. Under en tid skall jag vara på trånande mark i harmoni med jagande silver skrockande änder och pipande strandvadare.
Vi hörs!

tisdag 26 mars 2013

60cm Dumhet

När man blir tvungen att gå ner på knä för att inte bryta ryggen av sig för att få till ett hål i Isen, ja då är det ren dumhet att överhuvudtaget ge sig ut på densamme. Armarna blir tröttare och tröttare, ryggslutet klagar högt och seanserna på ryggsäcksstolen blir längre och längre.


Man funderar helt enkelt på om det verkligen är värt att borra ett hål till?

Jag stirrar på snön som fastnat på mitt knä efter ännu ett slitsamt hål. Solen smälter snabbt snön vilken går tillbaka till sin tyngsta aggregationsform och som på ett Terminator 2 vis flyter samman med de andra dropparna över impregneringen. Men att en AquaTerminator skall kliva upp framför mig är lika osannolikt som att jag skall få någon fisk verkar det som.

Urban sitter och stirrar lika tomt ner i sitt hål som jag. Han ser liksom gammal och grå ut på något vis. 5 timmars slit resulterade i ingenting, nä precis ingenting.......sol fick vi i alla fall!