Eftertankens kranka blekhet!

Eftertankens kranka blekhet drabbar mig när jag står och velar vilken kant jag skall börja på, ska jag dit det small på som skrot igår? Jag vet ju att det inte finns någon garanti för att de finns där idag, det har jag redan fått erfara. Nä! jag glider runt längs kanten så får vi se vart de kan vara idag.

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte hålla mig borta från gårdagens skådeplats utan dras dit som en magnet. Vågorna är mer besvärliga idag, gång på gång bryter dom där jag står och stänker upp över mig. Men jag står envetet kvar ett tiotal minuter.

Ett bekant känsla sprider sig i spöt, fajten är igång, 30 meter ut vrider sig en blanksida och rusar fram och tillbaka, jag bara njuter av situationen och tackar för fajten. Nästa kast smäller det på igen, den här fisken har några fler år på nacken, några tunga gung och sen upp till ytan och virvlar runt hej vilt. Det är den största fisken jag tagit i år......en riktig brottningsmatch utspelar sig på pallkanten, han vill inte ge med sig i första taget.

Ingan håv har jag eftersom jag inte tänker ta upp nån fisk och ingen våg heller, jaja, man får väl spräcka rekordet nån annan gång. En något brunnyanserad bumling vänder sidan till när jag petar bort kroken och simmar iväg med en irriterad blick.

Det är dags att packa väskan igen för denna gång, jag längtar redan tillbaka när jag senare sitter på båten till fastlandet. Det är något magiskt över HavÖringsfiske och naturen här på Gotland gör det än mer fantastiskt.
Nu väntar nattfiske i hemmalokaler och inte att förglömma de långsmala stjärtdansande näbbgäddorna på lätt utrustning, det är kul det också.

Kom ihåg, Man vet aldrig vad nästa kast för med sig, håll humöret uppe!

Igår är inte idag!

Stursk och full av självförtroende efter gårdagen trevar jag iväg i tidig morgonstund, idag blev det ännu tidigare med förhoppning om att det kanske är morgonkvisten som gäller för tillfället. Raska steg ut på pallen, som vanligt är tobisen laddad. Efter en halvtimme utan så mycket som ett puff börjar jag undra om det var värt den tidiga morgonen. Sover fisken fortfarande?
Ja, vi rör på oss lite så kommer jag snart att hitta raggarna tänker jag fortfarande full av självförtroende. Tiden går och tidig morgon går till förmiddag, ett följe och en kontakt är det enda jag upplevt. Är jag på fel plats tro, mumlar jag för mig själv och börjar byta drag, vevhastighet osv. Efter 5 timmar utan riktig kontakt har min sturska uppsyn trampats långt ner i ett pallhål.
Nu börjar jag fundera på att byta lokal, kanske ska jag dra vidare till andra sidan??? Nä, flugspöt åker fram som vapen istället, de är väl trötta och vill inte jaga snabba tobisraketer. Vinden gör att flugan viner runt örona så mössan håller på att flyga av istället för de välriktade kast jag önskar. Jaha, det får bli rörelse tänker jag, men jag skall bara dra iväg ett kast ut mot denna däringa grundpallen som bilder en undervattensö där ute, sagt och gjort. Tobisen hinner bara landa så biter det i, ha grinar jag lite skevt, en riktigt livlig -50 trasslar runt bland stenarna innan han kan släppas åter till det fria.
Kan detta vara början på det jag trodde jag skulle få uppleva i morse……jag smyger runt för att komma närmare. Bakhåll är bästa försvar, snart står jag bara 30m från sprallens påslag. Nu ska vi se om det finns fler i närheten. En mörk skugga följer draget in över pallkanten och dröjer sig kvar en lång stund, jag står helt still tills den försvinner ner över kanten. Dom verkar vara här!! Efter nästa kast brakar helvetet löst, fisk missar, hoppar loss, jagar ända in till fötterna, sen sitter den där, upp till ytan i fullt raseri så skummet yr. Nästa öring ger mig en tuff match ända in till kanten, då han bestämmer sig för att kliva rakt ner och in under en pallficka….snäpp….och linan gnids av…djä….att draget försvann gör mig mindre men nu simmar han runt med skrot i munnen, hoppas det går att skaka loss.
På med nya grejer och ut igen, smack direkt mosar det på en lika fin fisk som tidigare men han känns som dubbelt så stor, vilket race…en raggare till biter i för fullt och bjuder på allt en Havsöring kan. Samma visa utspelar sig som dagen innan, plötsligt är det bara tomt. Skillnaden från gårdagen då det inte drog på ordentligt var nog att de inte jagade fullt ut, idag var det ingen tvekan i huggen, de fiskar som kom upp hade svalt hela kroken ner i svaljet, beslutsamma var ordet.
Tre fina fiskar får följa med hem, efter intagen lunch med kaffe riggar jag om till hullinglös enkelkrok. Missar också en fisk senare på eftermiddagen men vad gör väl det, imorgon blir det laborering med lite allt möjligt, kanske kan jag hitta ett stim och prova lite teorier under tiden.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig!

Morgonstund har guld i mun!

Med vinden i ryggen smyger jag fram till djupkanten, ska det vara lite frukost månne? Jag klev upp och väckte tuppen i morse! Mulen himmel, lugnt vatten……kaffe i kroppen och två torpeder under läppen. Nu ska di opp!
Smyger iväg ett snekast vid en kant, följer linan med spänning där den bryter ytan, en snabb stöt och en stor virvel uppdagas….satan han missa, ok han får vila lite, drar iväg ett kast i den andra riktningen, följer linan…….en våldsam stöt fortplantar sig i spötoppen men sen inget mer, två grova virvlar bredvid varandra kokar upp på ytan, bannelse…..kan ni inte smacka på som vanligt folk……
Några minuter passerar, ett långt kast rätt ut i det blå följer, tyckte jag inte att det stötte lite….vevstopp, bilden som uppenbarar sig när jag gör ett muthugg får mig att skratta hejdlöst….förmodligen så högg fisken i samma vinkel som mitt muthugg kom, för aldrig har jag sett en fisk fara så högt upp i luften, han måste ha blivit höjdrädd stackarn…haha. Han släppte i samma sekund, hoppas bara inte han blev skadad.
Sen trycker det till i drillarmen och äntligen är det spöböj, efter en trevlig match får en 3+ gå tillbaka till sina göromål på pallen, en blanking sliter sig precis innan håvning, en till men större bumlingraga bjuder på luftsprång innan han spottar ut draget. Flera fiskar vänder vid fötterna och många påslag håller mig alert och fokuserad, men det goda kan inte vara för evigt, till slut så dör det ut och jag börjar valsa runt på pallen som en blind höna.
Står och stirrar ut i tomma intet………vet att draget snart är invevat, sneglar ner lite misstroget och ser stenen jag inte vill fastna i, fallskärmssyndromet……precis bakom stenen döljer sig en stoooor ruska med blåstång, tvärnit…..jag lyfter irriterat rakt upp och känner den sega tyngden som följer med, tung plastpåse…..plötsligt vänder en fet silversida sig och ruskar vilt, borta…..Magnus och Brasses svordomsvisa skulle kunna förlängas med ett antal minuter efter den tabben. Så går det när man inte är på bettet.
En fisk till vänder vid mina fötter, senare lyckas jag till sist lura en blanking till håvning, gött. Provade även lite solnedgångsfiske, även denna gång missar fisken vid mina fötter.
Vilken dag, kan inte bli bättre, ja bumlingen uteblev dock men den ska vi lura imorgon.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig ;-)

Åter på Pallen!

Då sitter man här igen och laddar inför kommande batalj.
Vad kan havet erbjuda på för överraskningar denna gång? Ska gammelfar bjuda upp i en virvlande silvertango eller ska jag få åka hem med svansen mellan benen? Jag sätter mig ner, sveper blicken nyfiket över vattnet, kan det vara idag det skall ske?
Vattenlinjen har kravlat sig ännu längre ut än sist vi var här. Hur påverkar det fisken? Ja, den som det visste med full säkerhet, en kan inte annat än prova. TobisTorpeden brakar iväg genom luften och landar i ett plums. Lagom snabb hemtagning, vevstopp, snabb hemtagning vevstopp…..bang!! Tunga gung sprider sig ända ut i handtaget, det är en bra fisk som bestämt sig för att hugga, dessvärre hinner jag bara se ryggen vid ytan sen blir det tomt, sidärja, ingen dålig start mumlar jag för mig själv. Tiotalet minuter senare missar en fin fisk precis framför mig, endast virveln dröjer sig kvar. Flinet börjar breda ut sig i mitt ansikte ”härligt”. Ett bumlingvak breder ut sig precis som min tobis landar 80 m längre bort i en annan riktning, ”varför vakar alltid fisken vid fullt utkast ” ja man kan bara hoppas att fisken skall åt samma håll. Men det skulle den tydligen inte.
Kvällen bjuder inte på mer denna gång så jag strosar sakta hemåt, men med en lugn harmonisk känsla, än har jag tid kvar att lura de nyckfulla pallinvånarna.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig.

Skygg Öringjägare i Storstan!

Jag var bara tvungen att ge mig ner till Bonkaträsket för att se om jag kunde lura något nystiget.

Med jämna mellanrum blev det ett herrans liv i måskollonin ute på strömmen, men det är väl Norsstimmen som går upp till ytan som de brukar tänkte jag och suttade vidare.

Men någonting stämde inte ändå, måsarna agerade Stukabombare i ett organiserat led som jag inte sett tidigare. Hmmm tänkte jag och stod och stirrade en stund, till slut bröts ytbilden och måsarnas fiende men samtida vän stack spanande upp huvudet.

Dubbelmoralens bevingade skrikhalsar attackerade så fort sälen körde snoken över vattenlinjen tomhänt, men samtidigt om sälen kom upp med en fet fisk och kalasade vid ytan förvandlades fientligheten till sällskapligt middagstjatter och allt groll var glömt. Konstiga fåglar det där!

Ute på djupare vatten där strömmen är som bredast spanade sälen någorlunda högt över vattnet men när han simmde in och hälsade på kungen så var profilen "låg". Han räknade nog inte med att bli adlad av någon sportfiskare längs kajkanten förstås.

Ja! ingen Öring hade då tid att hugga på mina vinglande plåtbitar, nu när de flydde i vild panik från ett monster de inte kan skratta lika lätt åt.

Vi får välan se vad en hittar på till helgen!

Riddare i silver!

Den sista självande striden står för dörren! Pallkanten är mitt slagfält. Jag står en stund och strirrar innan jag bestämmer mig för åt vilket håll jag skall gå där bergklykan spricker i ett ärr. Det får bli vänster, framme vid kanten analyserar jag strukturen framför mina fötter och 50m i en halvcirkel runt mig. Lite tveksam drar jag iväg ett kast längs en utstickande kant och tar hem i ganska rask takt med korta vevstopp.

Pang! kriget är igång, härligt! Solen skiner ikapp med mitt leende och Östersjön visar ett ansikte man inta allt för ofta ser, endast krusningar bryter ytan där inte köldstråken krinklar sig på ytan.
Vattnet är så klart att jag ser minsta detalj på flera meters djup långt ut från min utsiktsplats.
Det är en fin matfisk som bestämt sig för att bjuda på en fight.


Under den kommande timmen räddas hela resan av Pallkrigare i silverrustning, jag kan bara tacka och bocka att fiskeguden än en gång släpper på tyglarna den sista dagen på denna fantastiska ö. Det biter i bra efter ett kast längs pallen, jag misstänker genast en raga då det stånkar tungt och den vildsinta gräddvispen uteblir. När fisken kommer i mitt blickfång är det svårt att avgöra, men det är en bra fisk runt 4 kilo. Efter håvning står jag och stirrar, är den blank eller bara tillblänkt. Nej! lika bra att fria än att fälla, tillbaka till pallen får du gå, men tack för dansen.
Men det dröjer inte länge innan jag står med bugat spö igen, denna gång ännu en bra matfisk. Försöker se om Tedden har någon action, men det är för långt bort för att se om det drillas nån Öring.
En fisk vänder precis vid mina fötter, jag suttar ut igen åt det håll han försvann och börja ta hem, plötslig dyker det upp vakande fisk med riktning mot min inkommande bomb. Påslag direkt men fisken halvmissar och försvinner, resten av stimmet blev tydligen rädda de också och försvann. Till sist så dyker en junior upp och vill smaka på plastlunchen som bjuds, men han kanske blev en erfarenhet klokare att ta med sig tills han har vuxit till sig ett par cm. Japp! det krävs ett par silverriddare för att spika igen kistan även denna gång. Det såg tungt ut ett tag!
Men man vet aldrig vad nästa kast för med sig,
Mos!

Hemmabasen Levererar!

Dagen börjar knackigt, ny kuststräcka skall upptäckas. Misstänksamheten återspeglas i de tidigare dagarna, ”är fisken på plats, osv”? Denna sträcka ger ingen åtstramning i linan förutom bottenkänning.
Regnet som skulle dra in över Gotland uteblir, i alla fall där vi är. Solen skiner värmande hela dagen och ger bra vy över pallens struktur där vi strosar fram. Rastlösheten brinner i oss och en olustig känsla svallar i ryggmärgen om att vi är på fel plats, vi bestämmer oss för att ge oss av.
Det får bli dit vi vet att det brukar finnas fisk. Det dröjer inte länge innan en Öring missar mitt drag framför mina fötter, minuten senar hojtar Tedden om en fisk som missar. Åter igen är det hemmabasen som levererar.
Till slut drar det åt i min lina på nästan fullt utkast. Äntligen! Nu kommer nästa pers……sitter fisken bra? Det blir Öring till middag ikväll, en precis lagom matfisk får bita i stålet. Någon timme löper förbi och Tedden hojtar igen om fisk som missar, kastet senar biter en större öring i och drillning inleds under glada tillrop, jag snubblar genom pallhål och blåstång för att bidra med håvning. Som sig bör med Öringfiske lossnar draget i samma sekund fisken ligger i håven….den var nära!
Sen blir det inget mer under dagen, men nu är torkan i alla fall över. Nu har bumlingÖringen en halv dag kvar på sig att bjuda upp till dans innan det är dags att packa för denna gång .
MOS

Önska i ena näven!

När vi slår upp våra blå denna morgon behöver vi inte titta ut genom fönstret, dånet från gormande hav slår rakt igenom väggen och snöblandat regn knackar irriterat mot fönstret. Ingen idé att stånga huvet blodigt i frustrationen, det är bara att ta skiten, gilla läget och anpassa fiskeplats efter väder och vind.
Men det slutar inte där! Denna dagen ska gå till historien i fiskeloggen.
Vi hinner lagom rigga upp och traska ut på lååååånggrund botten (vem drog proppen ur Östersjön?) har aldrig sett maken till lågt vatten……nåväl, Tedden var enveten och målinriktad, ”jag tänker sutta fluga bannemej, nu ska di opp” tre sutt hinner svaja i vinden innan spötoppen knäcks i ett blygsamt knak, lika lång väg tillbaka till bilen…….kroppsspråket säger allt.
Han hinner lagom tillbaka till pallkanten för att dra iväg en wobbler genom luften och sedan fastna i botten, två missade drag senare ”pallrar” vi oss tillbaka till bilen utan känning. Innan jag kliver in i bilen skall jag lyfta upp de nyinköpta Loopbrillorna på huvudet och blir ståendes med ena bågen i handen….. börjar tro att den 13:e inte är någon vidare dag att bemöda sig att kliva ur sängen ändå.
Även denna dag kammar vi noll efter tre kuststräckor, säga vad man vill men man kan önska i ena näven och skita i den andra och se vilken det blir mest i. Endast 24 fisketimmar kvar om vi jobbar flitigt och fokuserat.
Kvar av dagen blir 2 slagna krigare som sitter och fossiliferar i solnedgången över varsin öl.
Nya tag imorgon.
Man vet aldrig vad nästa dag för med sig.

Borta bra men hemma Bäst!

Filtsulorna blir tunnare och rundare för varje steg, gummisträngen med halkstål är sedan länge borta. Timmar av fossiltrampande längs pallen och förflyttningar med hjälp av fossilt bränsle i en invecklad symbios formar dagen.
Vår position blev bestämd redan igår kväll under samkväm med ett par Norrlands Guld som sällskap. Det spelar ingen roll hur vinden ligger eller om Ra behagar vara på bra humör, vi ska dit…..
RA är på bra humör! Vinden friskar dock i och trycker iväg en stor linbåge vid varje kast, man får jobba hårt för att ha en bra kontakt med draget samtidigt som man vill bromsa farten när vinden driver iväg med lina och drag.
Tre kuststräckor avverkas under denna dag och man kan inte komma ifrån att ”borta bra men hemma bäst”. Det är alltid denna sträcka som levererar till slut. Nu gick vi dock bet på Öringmiddagen, det blev en tappad acceptablo och en sprall som simmade vidare.

Men mycket ska till för att trycka ner humöret på två ärrade suttbröder med Norrländsk malt som sällskap. Nya tag imorgon.
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig ;-)

Svindlande Himmel

Ivriga som barn på julaftons morgon kliver vi snubblande ut på pallen, blotta tanken på att äntligen stå här igen i jakten på vilt silver kittlar ända ut i tånaglarna.
Eftermiddagen flyter sakteliga förbi med ett och annat "jag tror nog det var ett nafs" men utan att det river i som vi så länge längtat efter.
Det blir ingen öring idag, men ett oväntat hugg kommer innan timmen blir sen och vi kan glädja oss åt en härlig torskmiddag till kvällen, och tro mig det var inget Bulefiske......
Kvällshimlen bjöd upp på en härlig seans i molnkretioner så det stod härliga till.
Nya tag imorgon,
Man vet aldrig vad nästa kast för med sig.

Den Vandrande Vålnaden

Han smyger omkring bland klippor och stenar, få har sett honom, andra har ångrat att de mötts.

Den Vandrande Vålnaden.... det är jag! som kantat kustbandet och nött granit i flera månader utan resultat men jag har förtröstan, om endast fyra dagar skall min torka vara över och jag skall åter le de tusen leendenas leende.

En stor och krokig snok är väl det enda jag har gemensamt med mystikens Herre, ja kanske brillerna också.

Bilden arrangerades efter vår förra resa av en fyndig Ligamedlem.
DödskalleGrottland, det är där han bor!!